The saga of death. R.M. Rilke comes to Langeland.
During his journey to Scandinavia in 1909, one of the many places he visited was the castle Steensgaard on Langeland and while there he took notice of a portrait of a 17th-century soldier with a blown-out eye, which became part of the inspiration behind Malte Laurids Brigge.
He ventures there in his starched collar like in that dirty photograph, his face a dark almost faded stain, the collar rigid and bleach-white encircling his neck – above a blush whitening sea. The water furrows itself like unwrinkled silk, like spotless linen, like the inside of a dark-blue and light-blue mussel shell, a swimming eye. The water splashes up frigid as ice, unexpected salt and secrecy. The air is clear like a drop of saltwater in a seaweed bladder. The light waterspace conceals darkness, currents and secrets.
At the center of the shimmering white of the blue mussel rests the island, a hammered jewel, brown autumn woods full of echoes like drumming horse hooves and the deer’s death cries.
The man with the dark face above the starched collar, a cane with a silver handle, small tender hands and feet. His graceful earpieces are full of a roar that overvoices all seas, all horses, forests and deer, the siren of death sounding out from Europe – louder, ever louder the farther down into the future his heavy nearly sleeping eyes look. Downward and downward into the angel’s well. The sagebrush-clear water is bitter as it offers vision. He is perpetually on the run backwards away from the siren, the voices, the visions of what’s to come. He chases an impossible dream: to own his death – to hold it in his hand, a jewel, a poem, to have it fulfilled, to own it like a painting of the soldier from the past.
A house is a meeting place for souls.
Dead bats on the stairs. He disguises himself in the images of dreamed childhood. Armor, drapery, velvet gloves, fragrances. It is black and luminous.
In this silent house this man of battle reigns with his blown-out eye, his blinded eye. What does that dead eye see?
(images from a Balkan war:
the impaled. A gray field with rows of something resembling shrunken clumps, some kind of bed of mighty turnip greens, rotting still living apathetic bodies stuck on stakes row after row, a field of humans, a future fertilizer: the blackened mouths hardened a long time ago wide open around the roar no longer resonating other than in their dying eardrums, their decaying senses)
Who steers the horror of death and who the song’s?
The eye sees war. It also sees sagas of war. It sees death transformed into a saga. The man from the 20th century in his scratching stiff starched collar stares into the saga-eye. He puts his small manicured hands over his mouth to play a flute. He searches for a dark castle that lets itself be transformed into a resonant seashell. Through the corridors echo sirens of war, sirens of death, horn music. Life is completely and wonderfully amoral. – But the angel is on its way, there’s nothing to be done about it. The singing castle shall be lifted into the sky and cast like a seashell into the depths of the sea, into the well of knowledge
Sagan om döden. R. M. Rilke kommer till Langeland.
Under sin skandinaviska resa 1909 kom Rilke bl.a. till slottet Steensgaard på Langeland och lade där märke till ett porträtt av en 1600-talskrigare med utskjutet öga, som kom att ingå i inspirationsmaterialet till Malte Laurids Brigge
Han far där i sin stärkkrage så som man ser honom på det suddiga fotografiet, ansiktet en mörk nästan försvunnen fläck, kragen hård och bländvit om halsen – över ett blånande vitnande hav. Vattnet fårar sig som oskrynklat siden, som rent lärft, som insidan av ett mörkblått och ljusblått musselskal, ett simmande öga. Vattnet stänker upp isande klart, oväntat salt och hemlighetsfullt. Luften är klar som en saltvattendroppe i en tångblåsa. Den ljusa vattenrymden gömmer mörker, strömmar och hemligheter.
Mitt i den skimrande blåmusselvitan ligger ön, ett hamrat smycke, brune höstskogar fulla av ekon som trummande hästhovar och hjortarnas dödsrop.
Mannen med det mörka ansiktet över stärkkragen, käpp med silverkrycka, späda små händer och fötter. Hans sirliga öronsnäckor är fulla av ett dån som överröstar alla hav, alla hästar, skogar och hjortar, dödslarmet som stiger ur Europa – högre, allt högre ju längre ner i framtiden hans tunga nästan sovande ögon ser. Neråt och neråt i ängelns brunn. Det malörtsklara vattnet är bittert, ger seende. Hela tiden är han på flykt bakåt undan larmet, rösterna, synerna av det som kommer. Han ciselerar en omöjlig dröm: att äga sin död – att ha den i handen, ett smycke, en dikt, att ha den undangjord, att äga den som en tavla av en krigare i det förflutna.
Ett hus är en mötesplats för själar.
Döda fladdermöss i trapporna- Han förklär sig i den drömda barndomens bilder. Rustningar, draperier, sidenhandske, parfymkrås. Det är svart och lusande.
I detta tysta hus härskar krigsmannen med det utskjutna ögat, det bländade ögat. Vad ser det döda ögat?
(bilder från något balkankrig:
de spetsade. En grå åker med rader av något liknande skrumpnade klumpar, ett slags väldiga rovor, ruttnande alltjämt levande apatiska kroppar uppstuckna på stakar rad efter rad, en människoåker, en framtidsgödsel: de svartnade munnarna har för länge sedan stelnat uppspärrade runt vrålet som inte längre ljuder annat än i deras döende trumhinnor, deras bortmultnande känsel)
Vem styr döden fasa och sångens?
Ögat ser krig. Det ser också sagor om krig.
Set ser döden förvandlad till en saga. – Mannen från 1900-talet i sin skavande stela stärkkrage stirrar in i sagoögat. Han sätter sina små manikurerade händer för munnen till en flöjt. Han söker ett mörkt slott som låter sig förvandlas till en ljudande snäcka. Genom gångarna ekar krigslarm, dödslarm, hornmusik. Livet är fullkomligt och underbart amoraliskt. – Men ängeln är på väg, det är ingenting att göra åt det. Det sjungande slottet ska lyftas upp i skyn och kastas som en snäcka i havets djup, i vetandets brunn
“Einmal,
da hörte ich ihn,
da wusch er die Welt
ungesehn, nachtlang,
wirklich.”
Celan, Atemwende
“Once
I did hear him,
he did wash the world
unseen, nightlong,
real.”
Trans. Pierre Joris
Who is the persecutor? – one is always alone with the persecutor. Surrounding the persecutor and the persecuted is a hermetically sealed sphere of solitude, no human voice can reach it, the world disappears, there are only two people in the universe – two voices, an insanely galloping pounding heart and the awfulness of a terrifyingly awful silence.
Terror explodes beneath his feet at every step. But without sound. Around him the traffic roars, business as usual, shopping. With each step the world explodes. Mighty powers set in motion. Huge blocks of darkness rise up, the universe trembles and turns on its foundations.
The portals of darkness are stitched in blood in human skin.
The man who survived 1939-45 cried out with a mouth full of mud –
– not the color yellow not the yellow
He stared down into his plate. A dark blue bird was painted on it.
– Fly me dark bird home to death’s kingdom there my mother is not dead my playmates my sisters are still playing
The man who had survived sat behind his desk lamp at a large dark empty blank table. The room was also large dark and empty – empty except for a peculiar ugly bourgeois sideboard filled with carelessly stacked books and wrinkled clothes instead of fine porcelain. Empty enough to rattle. Empty so that every word echoes. It was late in the evening and dark, the dark river with its lights passing by, reflections from the Seine travelling across the ceiling, sliding along the walls. He chewed on mud.
The unseen one entered. The river rose and filled the room and carried them both off through the tall curtainless windows.
Then Christ’s cries cut out high over Paris. The seed splits. The fire rushes upward.
The river continues on.
The black angel above Montmartre, the secret quarries. The face mirrored in the unmoving underground water.
The body in the river, in the locks, ground to grist, dissolved in mud, the molecules of the body singing praises to the falling apart and the coming back together.
“Einmal,
da hörte ich ihn,
da wusch er die Welt
ungesehn, nachtlang,
wirklich.”
Çelan, Atemwende
“en gång
då hörde jag honom
då tvättade han världen
osedd, natten lång,
verklig.”
Övers. Lars Inge Nilsson
Vem är förföljaren? – man är alltid ensam med förföljaren. Kring förföljaren och den förföljde sluter sig en hermetisk glob av ensamhet, ingen människoröst når in, världen försvinner, det finns bara två i universum – två röster, ett vansinnigt galopperande bultande hjärta och en fasansfull oerhörd tystnads oerhördhet.
Skräcken exploderar under fötterna på honom för varje steg. Men ljudlös. Runt omkring brusar trafiken, pågår affärerna, handeln. För varje steg exploderar världen. Väldiga krafter sätts i rörelse. Väldiga block av mörker häver sig, universum skälver och vänder sig på sina grundvalar.
Mörkrets portar sydda i blod i människohud
Mannen som hade överlevt 1939 – 45 skrek med sin dyiga munhåla –
– inte den gula färgen inte det gula
Han stirrade ner i tallriken. Där var en mörkblå fågel målad.
– Flyg mig mörka fågel hem till dödens rike där är min moder inte död mina leksystrar leker ännu
Mannen som hade överlevt satt bakom skrivbordslampan vid ett stort mörkt tomt blankt bord. Rummet var också stort mörkt och tomt – tomt så när som en egendomlig ful högborgerlig buffé som inte rymde porslin utan vårdslöst hopade böcker, skrynkliga kläder. Tomt så det skallrade. Tomt så att varje ord ekade. Det var sent på kvällen och mörkt, den svarta floden med sina ljus färdades, reflexerna från Seine färdades i taket, gled längs väggarna. Han tuggade sin dy.
Den osedde trädde in. Floden steg och fyllde rummet och bortförde dem bägge ut genom de höga gardinlösa fönstren.
Kristus ropar då högt ut över Paris. Fröet sprängs. Elden rusar uppåt.
Floden färdas.
Den svarta ängeln över Montemarte, de hemliga stenbrotten. Ansiktet speglas i det orörliga grundvattnet.
Kroppen i floden, i slussen, mald till mäld, upplöst i dy, kroppens molekyler lovsjunger upplösningen och återföreningen
City beneath the sky, beneath a desert of mother-of-pearl. City suspended over a black swamp. In the night light a fateful wandering along the Lines out towards the extinguished sunset. The night’s substance is the might extinguished light. – the exterior beaming blue, the internal dark Nikolai morskoy sobor, the funeral church of the poetess Anna Akhmatova. The face of the dead voice rests impervious on the coffin’s pillow. Below the sealed eyelids the sea rises, an eternal black vision. – Shadows, shifting darkness, steady faces, walls of faces, exposed walls of faces in warm mother-of-pearl light.
Again the sunset.
Through the light night along the great closed stone buildings gloomy leaden people trudge about, their feet hardly leave the sidewalk, their feet are nearly stone, as if in a dream the feet are nearly unable to move to lift, as if in a dream they possess an otherworldly weight beyond all existing laws of physics. The voice of the dead old woman, the stomping silence of millions, the stones and screams of the centuries, the reflections of the sea –
– Sea, your borders burst into me –
– burst me out of myself my heart explodes salt
wave There, the great black sea The sea radiating from within surrounds and infuses the earth with death and life
– a voice
Stad under himlen, under en öken av pärlemor. Stad svävande på svarta träsk. I nattljuset en ödslig vandring längs Linjerna ut mot den försvunna solnedgången. Nattens substans är det väldiga försvunna ljuset. – Den utvändigt strålande blå, invändigt mörka Nikolaj Sobor, diktarinnan Anna Akhamatovas begravningskyrka. Den döda röstens ansikte vilar ogenomskinligt på kistans kudde. Under de förseglade ögonlocken stiger havet, en svart oändligt syn. – Skuggor, skiftande dunkel, ständigt ansikten, murar av ansikten, öppnade murar av ansikten i varmt pärlemorljus.
Åter solnedgång.
Genom den ljusa natten längs med de stora stängda stenbyggnaderna trampar tunga mörka människor, deras fötter lämnar nästan inte trottoaren, deras fötter är nästan sten, som i drömmen är fötterna nästan omöjliga att flytta att lyfta, som i drömmen äger de en utomvärldslig tyngd utanför alla den hittillsvarande fysikens lagar. Den döda gamla kvinnas röst, millionernas trampande tystnad, århundradenas sten och skräck, havets speglingar –
– Hav, dina gränser tränger in i mig –
– tränger ut mig ur mig själv mitt hjärta sprängs salt
våg Det är det svarta stora havet Det inifrån strålande havet omger och genomtränger jorden med död och liv
– en röst
✶✶✶✶
Birgitta Trotzig (1929-2011) is one of the 20th century’s most revered Scandinavian authors, making her debut in 1951 and writing across many genres. Acclaimed for the 1982 prose poem collection Anima and the 1972 novel The Malady (which was adapted into the 1979 film The Emperor), she is likely best known for her final novel, the 1985 canonical masterpiece The Marsh King’s Daughter, which has been translated into six languages. While living in Paris from 1955 to 1969, Trotzig converted to Catholicism, and the influence of mysticism, French existentialism, modernism, and her progressive, anti-conformist politics are felt throughout her writing. She was elected to the Swedish Academy in 1993 and awarded many of the major literary prizes in Sweden.
✶
Brad Harmon is a writer, translator and scholar of Scandinavian and German literature. His translations from Swedish, Danish, Norwegian and German have been published in journals such as Poetry, Denver Quarterly, Circumference, West Branch, The White Review, and elsewhere. He was a 2022 ALTA Emerging Translator Mentee for Swedish, and has translated books by Kerstin Becker, Monika Fagerholm, Katarina Frostenson, Roskva Koritzinsky, Måns Mosesson, Birgitta Trotzig, and others. He lives between Stockholm and Baltimore, and it a PhD Candidate at Johns Hopkins University.
✶
Jury S. Judge is an internationally published artist, writer, poet, and cartoonist. Her Astronomy Comedy cartoons were published in The Lowell Observer. She was interviewed on the television news program NAZ Today for her work as a cartoonist. Her artwork has been featured in over one hundred thirty-five literary magazines, including the covers of Blue Mesa Review, 3 Elements Review, Glass Mountain, and Levitate. She has also been interviewed by Streetlight Magazine and The Antonym. She graduated Magna Cum Laude with a BFA from the University of Houston, Clear Lake in 2014.
Another Chicago Magazine 